Så skiljer du på skällslangshud och ogift ormshud
Det finns hundratals ormart i USA, var och en med distinkta drag. Detta gäller även de många skällslangsarterna. Även om det kan vara svårt för oinsatta att avgöra om en ormhud kommer från skällslange eller ogift art, finns ledtrådar att leta efter.
Skador
- Undersök skadorna noggrant. Skällslangsskador är relativt stora för ormen. De är höjda med en distinkt kant (keel) runt varje skada. Skadorna är torra och grova vid beröring med matt yta. De har också en kam mittigenom varje skada. Om skadorna är fina för hudstorleken, glatta, blanka och inte höjda – sannolikt INTE skällslange.
Mönster
- Undersök mönster och färg. Skällslangshudar har distinkta mönster per art. T.ex. diamantrödskällslange (Diamondback) känd för stora, tydliga diamantmönster längs ryggen. Många andra arter har diamantliknande eller bandmönster. En bra fältguide hjälper identifiera mönster och ursprung.
Svans
- Kolla om svansen fortfarande sitter fast på huden. Skällslangesvansar är unika: bestå av håla keratinsegment som bildar lösa led vid svansslutet. Unika för skällslangor och ger karakteristiskt ljud. Skadmönstret för många arter förändras mot svansen till alternerande färgband. Hos ogifta arter fortsätter mönstret ofta ända ut till svansspetsen.
Storlek och form
- Vissa skällslangsarter växer mycket stora, 2,4 m (8 ft) eller mer. Få ormar i USA når den storleken. Kroppen är ofta tung och tjock i mitten. Om huden är stor och bred i mitten – använd som ledtråd för skällslange vs ogift art.
Huvud
- Skällslangor är groporbor (pit vipers) med termiska sensororgan i djupa gropor på huvudsidor framför ögonen för att upptäcka byte. Leta efter dessa gropor. Om gropor finns – stor sannolikhet att huden tillhör skällslange, eftersom det inte finns ogifta groporbor.
