Vad är det som gör att många hotade arter som nu bara finns i djurparker har väldigt liten genetisk variation?

Den primära orsaken till minskad genetisk variation hos hotade arter som nu bara finns i djurparker är fenomenet som kallas grundareffekten. Grundareffekten uppstår när en liten grupp individer isoleras från en större population och etablerar en ny population. Denna lilla grupp kanske inte representerar den fullständiga genetiska mångfalden av den ursprungliga populationen, vilket leder till en förlust av genetisk variation i den nya populationen.

Utrotningshotade arter som nu bara finns i djurparker kommer ofta från små, isolerade populationer som har reducerats till kritiskt låga antal på grund av olika faktorer som förlust av livsmiljöer, jakt och överexploatering. När dessa arter förs in i djurparker i bevarande- och avelssyfte, kan de bara bära på en bråkdel av den genetiska mångfalden som fanns i den vilda populationen.

När dessa arter reproducerar sig i fångenskap, blir den begränsade genetiska variationen ytterligare koncentrerad, vilket resulterar i en förlust av alleler och minskad genetisk mångfald. Med tiden kan detta ha skadliga effekter på arternas förmåga att anpassa sig till förändrade miljöförhållanden och ökad mottaglighet för sjukdomar, vilket gör dem mer sårbara för utrotning.

För att mildra effekterna av grundareffekten och bevara genetisk mångfald implementerar bevarandeprogram i djurparker ofta strategier som selektiv avel, populationsförvaltning och genetisk räddning. Dessa åtgärder syftar till att introducera nytt genetiskt material i populationer i fångenskap, upprätthålla genetisk mångfald och minska risken för inavelsdepression och andra genetiska problem som kan uppstå från låg genetisk variation.

• *Är en lemurapa hotad eller hotad? 
• *Varför hjälper människor pandor?