Många arter i Connecticut
Många gnagaretrivs i Connecticuts milda klimat och anpassat sig till snörika vintrar. Majoriteten sällan ses, undantag: ekorrar och murbräcka (woodchuck) som anpassats till människonära. Utomhus ser du oftare spår än djur: bäverdammar, murbräckhåler, knäckta valnötsskal från ekorrar.
Trädklättrare
- Östlig grå ekorre: Mest vanlig. Überall där mogna träd står.
- Röd ekorre: Nära släkting, föredrar mogna tallbestånd, rödbrun päls.
- Nordlig flyggnaga & Sydlig flyggnaga: Nattaktiva. Likartade men sydlig mindre, föredrar sötvattensjöar/floder. Sydlig mest i gamla lövskogar.
Stora gnagare
- Bäver: En av största. Svårt att tro att de utrotades 1800-talets mitt. Ett par återinföddes 1914, populationen växer. Extremt sociala – familj samlar mat, "babysitter", bygger dammar.
- Murbräcka (Woodchuck/Groundhog): Annan stor gnagare. Normalvt friedliga, lever underjord i stora bon, ideernätter vintern. Upp till 4 kg innan ideernatt – utan fett/fat överlever de inte Connecticuts långa vinter.
Små gnagare
- Flera arter möss, fältmöss, råttor trivs. Vissa nära människor (husmus), andra skogar (white-footed mouse, red-backed vole). Vatten/marker: bisam, sydlig boglemming. Övriga: skogsmus, hoppmus, burunduk.
Udda och taggiga
Grishundar (porcupines) i delar av staten. Inte norra Connecticut men flera countys i södra. Föredrar skogar med stora granbestånd.
