Sällskapsdjur
Sällskapsdjur
Hoppning är en av de mest eleganta och andfåddtävlande grenarna i den engelska ridkonsten. Men som många sporter gör ryttarens skicklighet och hästens kraft att det ser enklare ut än det är.
Hoppning kom i mode på 1700-talet med järnhundsjakt. När engelska egendomar delades av stängsel, häckar och bäckar behövdes hästar som kunde både täcka sträckor och klara hinder. År 1900 hölls hoppningstävlingar – "lepping" – i Frankrike och England, med både män och kvinnor. Första stora tävlingen 1907, men få regler. Reglverk etablerades 1925 med hänsyn till hoppförmåga, hovplacering, hur stången ramlas, och om hästen landar i vatten. Senare tillkom hårdare straff för vägran eller misslyckad kurs i tid.
På en hoppbana finns ofta flera hindertyper, upp till 2 meter (6,5 fot) höga.
Tvärstång (cross-pole): Sällan på tävling, vanligare i träning. Två korsade stångar, sidorna högre än mitten.
Oxer: Två vertikala hopp på avstånd. Flera varianter: ascending (andra högre), descending (första högre), square (lika höga), swedish (stångar lutar som X).
Trippelstång (triple bar): Tre vertikala hopp varierande höjd – i "hogsback" är mitten högst.
Vertikalt hopp: Enkelt hopp, bara höjd att klara.
Mur (wall): Byggd av lätt material som ser ut som mur – testar hästens tilltro vid anridning.
Vattendike (open ditch): Bred vattendike.
Kombination: Flera hopp nära varandra. 1–3 galoppsteg mellan varje element. Om hästen vägrar ett hopp i kombinationen måste hela sekvensen ridas om.
Flesta hoppsadlar är engelska sadlar, flackare än för dressage. Sadelkuddar oftast vita. Många hästar har skyddskuddar mot tryck och skrapning från beslagda framhovar som dras mot magen. Få regler om bittyper/skarphet, men hovskydd (stövlar/bandager) är vanliga på nästan alla hopphästar. Bröstkrage (breastcollar) vanlig för att hålla sadeln på plats.
Ryttare måste alltid bära godkänd hjälm och oftast formell klädsel: höga svarta stövlar, breeches (vit/beige), mörk rock (valfri i hetta).
Ingenting säger att högre/större häst är bättre hoppare, men de flesta hopphästar är över 164 cm (16 hand) och har varmblod eller fullblod i sig. (Ponnyer har inte bara tävlat i hoppning utan framgångsrikt nått OS-nivå.) Temperament och fysisk förmåga är avgörande: en hoppare får inte skräckas av stora, potentiellt skrämmande hopp, och måste uthärda och ha reflexer för snabba kursförändringar.
Utöver risker för olyckor på banan (fall, missbedömd hopp, skurna band) finns risk för långtidsskador vid felaktig vård.
Hängeband (suspensory ligaments) som löper längs hästens ben håller fesseln på plats. Överbelastning när de bär häst+ryttare kan ge permanent benskada som gör även promenad smärtsam utan ryttare. Rätt utrustning som senskydd (tendon boots) och/eller bandager bör alltid användas, och efter varje runda – tävling eller träning – ska hästen värma upp och avkalla ordentligt samt undersökas för svullnad, ömhet och halthet.