Sällskapsdjur
Lunker har traditionellt jagats för ägg, fjädrar och kött, vilket ledde till dramatiska beståndsminstilltag under 1800- och tidigt 1900-tal. Även om jakt fortfarande sker på Island och Färöarna, har denna lilla fått en viss skyddsstatus annars, då vetenskapsmän och naturvårdare erkänner fågelns värde som indikator på fiskbeståndens och det marina ekosystemets hälsa.
När man tänker på en lunk föreställer man sig en liten fågel med en livligt gefärgad näbb, ofta vid kuster och klippor. Men det finns faktiskt fyra arter på fyra olika platser:
Som pelagisk fågel består lunkens kost främst av kallvattensfiskar i öppna hav: sill, kummel, tobis och lodde. De dykar ner till 60 meter djup och använder sina korta men kraftiga vingar för att framföra sig under vatten. Fötterna fungerar som ror. De kan samla upp till 10 fiskar i näbben per dyck. Små taggar i taket på munnen håller fisken på plats. Beroende på art och geografisk plats varierer kosten, men små fiskar föredras, tillsammans med marinvertebrater som kräftdjur, blötdjur och bläckfiskar. Unga lunkar matas med fisk av föräldrarna, ofta flera gånger per dag.