Sällskapsdjur
Sällskapsdjur
Barnaby Bullen var inte som de andra tjurarna. Han var inte intresserad av att ladda eller visa upp sin styrka. Medan de andra tjurarna tillbringade sina dagar med att bjälka och rycka, föredrog Barnaby att beta fredligt, näsa djupt i det frodiga gröna gräset. Han var en mild jätte, en tyst observatör av världen runt honom.
En dag svepte en storm över ängen, slet upp gräset och skickade de andra tjurarna som stämplade för skydd. Barnaby förblev dock lugn. Han visste att en storm skulle komma, och han kände en konstig känsla av tröst i dess raseri. Han stängde ögonen, och vinden sjöng honom en vaggvisa.
När stormen gick, kom de andra tjurarna upp från sina gömställen, misshandlade och blåmärkt. Men Barnaby stod hög, oskadad. Han såg sig omkring på förödelsen, de trasiga grenarna och de spridda bladen. Han visste att han kunde hjälpa.
Han använde sina starka horn för att rensa bort fallna träd, så att de andra tjurarna kunde beta. Han använde sina kraftfulla hovar för att platta den leriga marken, vilket gjorde det lättare för alla att gå. Han var en mild jätte, men han var också stark och resursfull.
De andra tjurarna, som en gång hade hånat Barnaby för sin milda natur, var nu fyllda av beundran. De såg honom som ledare, en beskyddare och en vän. De insåg att styrka inte bara kom från aggression, utan från vänlighet och medkänsla.
Från den dagen var Barnaby inte längre bara en tjur. Han var den milda jätten som skyddade sin besättning, förnuftens lugna röst mitt i kaos och ett bevis på kraften att vara annorlunda. Han visade de andra tjurarna och världen att verklig styrka inte ligger i dominans, utan i hjärtat.