Sällskapsdjur
Sällskapsdjur
Järn (Fe) förekommer naturligt i vatten med cirka 1–3 delar per miljard (ppb) i havsvatten, cirka 1 del per miljon (ppm) i flodvatten och upp till 100 ppm i grundvatten. Järn kommer från mineraler i jorden, varför grundvatten har de högsta koncentrationerna. Halterna varierar beroende på flera faktorer och kan påverka akvatiska populationer, beteende och hälsa.
Ovanligt höga järnhalter beror oftast på föroreningar från byggverksamhet eller järngruvor. Järn finns i vatten i flera former: upplöst, som fällning eller som mikroskopiska fasta partiklar i suspension. Forskare experimenterar med järngödning för att minska global uppvärmning genom att avsiktligt öka järnhalterna i havsvatten.
Järn är livsviktigt för alla akvatiska organismer, särskligt blötdjur och gröna växter. Det främjar enzymtillväxt och ger blod sin röda färg. Järn binder syre och transporterar koldioxid ut ur kroppen. Gröna växter använder järn för kvävebindning. Fytoplankton, en av havets minsta organismer, är så beroende av järn att mångden järn i vattnet begränsar hur mycket fytoplankton som kan överleva.
Vid normala nivåer är järn inte dödligt för akvatiska djur, men vid högre halter – när järnet inte löser upp sig – kan fiskar och andra organismer inte bearbeta allt järn de tar upp via vatten eller föda. Järnet ackumuleras i inre organ och kan till slut döda djuren. Höga järnhalter i fiskar och akvatiska växter har också negativa effekter på de som äter dem.
Stora mängder järn främjar algtillväxt, som kan blockera sollys från andra växter och stör habitat och ätbeteenden. omfattande algtillväxt sänker vattnets fräschhet och främjar stagnation. Järngödning eller förorening påverkar fortplantning och ätvanor hos fiskar och andra djur. Höga koncentrationer kan också öka vattnets surhet – vilket dödar eller skadar akvatiskt liv.