Sällskapsdjur
Sällskapsdjur
Vattenfall, kaskader, trädgrensar och bäverdammar är de mest betydelsefulla naturliga hinder för fisktåg. Eroderade strandkanter skapar också hinder. Vid vattenfall kan den vertikala fallet vara för högt för fiskar att hoppa över. Laxfiskar (anadroma) klarar normalt fall upp till 30 cm (1 fot), men kräver tillräcklig vattendjup och flöde. Vattenfall kan också vara för kraftfulla om flödeshastigheten överstiger fiskens simförmåga. Höga vattenfall är opasserbara vid alla flödesnivåer.
Vissa sträckor av en bäck blir hinder vid låga eller höga flöden. Naturliga formationer som kaskader blir opasserbara vid höga flöden p.g.a. ökad hastighet, eller vid låga flöden p.g.a. för lite djup. Eftersom varje art har egna sim- och hoppförmågor kan ett hinder blockera en art men vara passerbart för en annan.
Naturliga hinder hindrar migrerande arter från att nå uppfödningsområden, eller unga från att nå kusten – lika viktigt i livscykeln. Om fiskar inte når uppströms blir de utmattade och kan inte para. Om de par nerströms i tätpopulationer tvingas ungar konkurrera om foder och skydd. När migrering fördröjs/stoppas av hinder störs livscykeln hos anadroma arter, vilket minskar populationen.
Naturliga hinder påverkar boende arter genom att hindra unga och vuxna från att röra sig upp/nerströms för att anpassa sig till förändrade förhållanden (temperatur, skydd, konkurrens om foder). Boende fisk behöver röra sig fritt i bäcksystem för att undvika populationsfragmentering. Om en störning sker i en isolerad sträcka (t.ex. avloppsläckage) kan den lilla återstående populationen utrotas permanent från den delen. Om hindret förblir och fiskar inte når en specifik del av floden/bäcken, störs den biologiska balansen snabbt.