"Säbeltandskatt" är egentligen en villfarelse. Det är inte en enda art, utan en samlingsbeteckning för en grupp förhistoriska rovdäggdjur med förstorade övre ekertänder.
Här är vad som gör dem unika:
- Långa, böjda ekertänder: Deras mest anmärkningsvärda drag var de extremt långa, böjda övre ekertänderna, som kunde bli upp till 30 cm långa hos vissa arter. Dessa tänder var anpassade för att genomborra och riva, sannolikt för att fälla stora byten.
- Mångfaldig grupp: Termen "säbeltandskatt" täcker många olika arter som utvecklats oberoende av varandra, på olika kontinenter och i olika tidsperioder. De var inte alla nära släkt.
- Inte riktiga katter: Trots namnet är säbeltandskatter inte nära släkt med nutida katter. De tillhör olika familjer, bland annat Nimravidae (falska säbeltänder), Barbourofelidae och Machairodontinae (verkliga säbeltänder).
- Utdöda: Alla kända arter av säbeltandskatter dog ut för mellan 10 000 och 2,5 miljoner år sedan.
Exempel på säbeltandskatter
- Smilodon: Kanske den mest kända, en stor, kraftfull katt med massiva ekertänder. De kallas ofta "säbeltandstiger", men var inte släkt med tiger.
- Homotherium: Det här släktet innehöll flera arter med något kortare ekertänder, men ändå otroligt kraftfulla.
- Megantereon: Denna katt hade en utpräglad benkamm över ögonen och extremt långa ekertänder.
Hur de jagade
Det pågår debatt om hur säbeltandskatter jagade. Vissa forskare tror att de använde sina ekertänder för att ge ett kraftfullt bett i bytets hals, medan andra menar att de kanske använde dem för att göra skarva sår.
Utrotningen av dessa imponerande varelser förblir ett mysterium, men klimatförändringar, konkurrens från andra rovdjur och förändrad bytetillgänglighet är alla möjliga förklaringar.
