Bernhard av Clairvaux helgonades den 18 januari 1174 av påve Alexander III, bara tjugotvå år efter sin död. Han erkändes för:
- Utmärkt helighet och dygd.
- Djupsinniga teologiska och andliga skrifter, bland annat "Om nåde och vilja" och "Ödmjukhetens steg".
- Outtröttliga insatser för att främja munklivet och cistercienserorden.
- Aktiv roll i att lösa teologiska kontroverser och främja kyrklig enhet, särskilt i debatter om Petrus Abaelardus.
- Rykte om att ha utfört talrika mirakel under sitt liv och efter sin död.
Bernhards helgonande var ett vittnesbörd om hans djupa inverkan på kyrkan och hans arv som en vördad helgon och andlig ledare.
