Vit huvudörn dog nära utrotande på 1900-talet på grund av flera faktorer:
- DDT-förgiftning: Giftet DDT ackumulerades i näringskedjan, störde kalciummetabolismen och orsakade skalförtunning och reproduktivt misslyckande.
- Habitatförlust och förstörelse: Urban utveckling, avskogning och industriell verksamhet inträngde på häckningsplatser och jaktmarker.
- Jakt och förföljelse: Örnar dödades för sport, troféer eller för att de sågs som hot mot boskap och fiskeri.
- Äggsamling och störning: Häckningsförsök stördes av samlare som sökte ägg för vetenskapliga eller dekorativa syften.
- Sekundär förgiftning: Örnar kan ha ätit byta som innehöll bly eller kvicksilver.
Tack vare bevarandearbete – inklusive DDT-förbud, skyddslagar, offentlig medvetenhet och habitatåterställning – har vit huvudörnspopulationen gjort en anmärkningsvärd återhämtning och anses inte längre vara hotad.
